Tunnelfolket
Under Las Vegas casinon pågår ett helt annat liv än det som utspelar sig runt croupierborden ovan jord. Faktum har hälsat på hos hemlösa amerikaner som med fara för sina liv bosatt sig i tunnlarna under världens mest ökända spelhåla.
Text och bild: Anne Lichtenstein
Han sopar bort dammet från cementgolvet.
– Så där ja, nu ser det snyggare ut, det är lite stökigt här i dag för att Mike är sjuk.
Jag hälsas välkommen in i Charlies, Albertos och Mikes hem. Det är svalt och trots att det bara är tidigt på eftermiddagen är det kolsvart runt omkring oss.
Vi befinner oss i staden som aldrig sover, där färska gröna dollarsedlar i ett ständigt flöde byter händer. Bara på spelintäkter gör casinoindustrin i Las Vegas en vinst på över tre miljarder kronor i månaden. Historierna om människor som blivit miljonärer över en natt här i syndens näste är talrika. Men under de blinkande lamporna och de glamourösa hotellfoajéerna återfinns en annan verklighet. I tunnlarna – vars egentliga funktion är att avleda vattenmassorna på väg ner från de omgivande bergen ut ur staden under regnperioderna, har folk som förlorat allt bosatt sig för att överleva öknens kokheta sommardagar och kyliga vinternätter.
De flesta tunnlar i Las Vegas, även de som går under de högljudda motorvägarna, har invånare. Uppskattningsvis har nästan 600 hemlösa sina tillhörigheter och sovplatser i underjorden. Men ingen vet egentligen hur exakt den siffran är. Eftersom det är omöjligt att bo i tunnelsystemen när det regnar skiftar antalet tunnelboende mellan noll till tusen beroende på hur pass torrt det är.
Cirka 600 meter in i en tunnel, ett stenkast bort från casino Rio, bor Charlie Layton, 57, Mike, 35, och Alberto Mario Alvarenga, nyss fyllda 22 år och nyast i gänget. De har bildat ett litet kollektiv och har med hjälp av pappskivor och skynken spärrat av tunneln för att skydda mot kyligt drag i tunneln. Men det är även för att hindra andra gångtrafikanter att använda deras hem som en transportsträcka.
– Tidigare kunde det hända att han som bor i andra änden av tunneln några kilometer bort ville gå igenom vårt hem, men nu har vi satt stopp för det. Han är inte så trevlig, säger Alberto.
Annars är de flesta besökare folk som de tre tunnelbosättarna inte träffat tidigare.
– Många som letar sig in här har mentala problem, de har gått fel eller så vill de mucka gräl, berättar Charlie.
– Det kan vara farligt att interagera med dem, säger Alberto.
– Jag brukar hålla mig undan.
– Men tunnlarna är annars det säkraste stället att bo i som hemlös i Las Vegas. I alla fall när det inte regnar, menar Charlie.
Farliga människor i mörkret
Han vet vad han pratar om. För Charlie är livet i tunneln vardag. I just den här tunneln har han bott i nästan tio år. För tolv år sedan började hans liv som hemlös i Las Vegas. Hans liv i Washington State, Spokane, tog en drastisk vändning för över tjugo år sedan. Först dog hans fru i cancer 1991 efter att de tillbringat sexton lyckliga år tillsammans. Året därpå dog hans mor och hans 57-årige far träffade strax därpå en ung tjej från Las Vegas som han åkte i väg till. Charlie beslöt sig för att följa med söderut. Det ledde till att resten av familjen bröt med de två nyblivna änklingarna. Det var för tätt inpå moderns död, tyckte resten av släkten. Men bara sju månader senare, våren 1993, dör även pappan och Charlie befinner sig i Las Vegas själv utan någon kontakt med familjen i Washington. Han har en syster som han stod nära och som han ofta funderar på att ta kontakt med.
– Men jag vågar inte ringa henne för hon kanske inte finns längre. Det skrämmer mig. Sedan har jag ändå inte hennes nummer.
Under sitt första år i Las Vegas arbetade Charlie som truckförare, men så en kväll blev han överfallen och rånad. Han blev av med både pengar och körkort och utan några papper på vem han var hamnade han på sjukhus. Han har ett ärr på huvudet efter misshandeln. Utan försäkring och möjlighet att jobba var gatan det enda stället som inte avvisade honom. Men gatorna i Las Vegas är farliga och få hemlösa håller ihop. Han hade vetskap om människor som bodde under staden och att livet i tunnlarna är drägligare än på gatan. Det dröjde inte länge förrän hans nya hem var en tunnel mitt under berömda The Strip – den del av Las Vegas boulevard där lyxiga casinon och hotell står vägg i vägg. Men efter två år i olika tunnlar under The Strip flyttade Charlie till tunneln han bor i nu.
– Det fanns för mycket farliga människor i tunnlarna under The Strip, säger han.
– Man fick på käften nästan varje dag om man inte delade med sig av sina dagliga erövringar.
Las Vegas tunnelsystem består av över 440 kilometer tunnlar som leder bort regnvattnet ur staden. Tunnlarna under The Strip är populärast att bosätta sig i för att de är så nära turisterna. Där är det lätt att tigga till sig stora summor pengar varje dag. Några hundra dollar på några timmar är ingen ovanlighet. Pengar som de flesta använder till olika beroenden. För tio år sedan var det tio riktiga hårdingar som ”ägde” tunnelområdet under The Strip. Charlie ser dem som sina vänner. Trots att de hamnade i bråk så fort han hade lite pengar – grälen var nästan alltid drogrelaterade.
Jagade av polis
Tunneln där vi nu befinner oss ligger fortfarande i innerstaden, men är mycket svårare att nå än de i direkt anslutning till The Strip. Området ovanför tunneln är nedgånget och inte lika städat som runt paradgatan, där fasaderna putsats för turisternas skull.
– Här finns det också droger, några heroinmissbrukare brukar hålla till här, men det är mindre bråkigt. Polisen patrullerar runt de här tunnlarna mycket oftare, säger Charlie.
Om polisen är på dåligt humör tas man till häktet för olaga intrång. Det kan ge fängelse eller böter upp till tusen dollar, cirka 6 700 kronor.
– Då hamnar vi i finkan i 12-16 timmar och sedan släpper de oss. En poliskonstapel var för jävlig, han grep mig 20 gånger på 30 dagar, berättar Charlie.
Poliskonstapel Shoemaker hamnade till slut själv i trubbel för att han jagade tunnelbosättarna för mycket och blev förflyttad.
– Vi är lätta offer att sätta i finkan, han kunde ju göra riktiga jobb i stället, tycker Charlie och hans två kamrater.
– Vi gjorde inget dumt och hade inga pengar att betala med.
I dag arbetar Charlie på en bilverkstad hundra meter från tunnelingången. Han pekar bort mot ett bilgarage längre upp på gatan. Hans chef vet att han bor här och han får betalt i kontanter varje dag.
– Så fort jag har sparat lite pengar vill jag flytta härifrån, säger han.
Han säger att han aldrig tiggt. Polisen är noga med att gömma undan tiggarna som sitter runt casinona. Blir det dokumenterat att man tigger kan det vara svårt att få någon hjälp av hjälporganisationerna. Det har hänt att hemlösa som fått hjälp med lägenhet och missbruk har tiggt i smyg och då blivit utkastade från hjälpprogrammen. Vissa har haft mer tur och lyckats undanhålla sitt tiggeri.
– Däremot har jag stulit och sålt till taxichaufförerna som står och väntar utanför casinona, erkänner Charlie.
– Märkesbatterier är mest populärt, ingen billig skit.
– Jag samlar burkar, det är så jag får pengar, säger Alberto.
Han har haft svårt att hitta jobb, trots att han är utbildad plåtslagare. Då han bor på gatan, får han matkuponger av staten.
En annan vanlig sysselsättning bland tunnelfolket, som de kallar sig själva, är att leta spelautomater med kvarlämnade krediter. Det är olagligt och riskfyllt, men en bra inkomstkälla. När folk går ifrån sina spelautomater tillfaller vinsten casinot, enligt lagen i Nevada. På avstånd kan man se på automaterna om det finns krediter kvar. För att kunna komma undan med spelfifflet gäller det att klä sig väl och traska in obemärkt på casinona. Alberto har sett andra göra det men är för rädd för att göra det själv. Eftersom det är åldersgräns på 21 år på casinona här måste han ofta visa legitimation när han går in och när de då har hans namn kan han bli portad för alltid. Han har bara varit med om att bli utkastad en gång, men då var det någon annan i sällskapet som misskött sig. Alberto växte upp i New Mexico på ett indianreservat men kom hit för att hans mor bor i Las Vegas.
När vattnet går
– Förhoppningsvis ska jag få lite pengar snart, för min morfar ska sälja lite land, och då får jag nog pengar.
I dag bor Albertos mor hos en vän och missbrukar metamfetamin. Hans pappa blev utvisad tillbaka till El Salvador förra året och hans syskon jobbar i Kalifornien på en marinbas. Han blev hemlös för bara några månader sedan.
– Jag hade tur för min mor känner Charlie och Mike så jag blev direkt insläppt i tunnelgemenskapen.
Om man inte är rädd för mörker eller vatten är tunneln som ett färdigt hus. Väggar, golv och tak finns redan. Det är bara att flytta in saker. Tunneln vi befinner oss i är nästan 180 centimeter hög och två meter bred. Charlies utrymme är längst in och har både bokhylla och skrivbord fastskruvat på väggen. Alberto har utrymmet närmast tunnelöppningen. Mike som har mittenutrymmet ligger och yrar med feber och en illalåtande torrhosta. Charlie, som känner stort ansvar för sina vänner, försöker få honom att gå till akutmottagningen på det offentliga sjukhuset. Han lovar att följa med som stöd. Men Mike har hittills vägrat.
– Kanske i kväll då, säger han till slut.
– Om jag inte mår bättre senare, tillägger han tyst när de andra inte hör.
Han hostar till och somnar om på sin madrass, bredvid har han en stol och några pallar med kläder.
– De flesta har det inte lika välordnat som vi, säger Charlie.
De tre vännerna har en stark gemenskap och kallar varandra familj. De bråkar väldigt sällan.
– Det är lätt att man blir påhoppad om man är själv. Om andra hemlösa ser att du har kläder och saker och du inte ger det till dem slår de dig.
Av Las Vegas cirka fjortontusen bostadslösa har nästan var tionde hittat ner i tunnlarna. Men tunnelfolket är inte ensamt om att söka sig ner i de svala gångarna. Hit kommer också många djur och insekter för att undvika ökenklimatet. I tunneltaket hänger svarta änkor i sina nät, råttorna hörs krafsa omkring och det är inte ovanligt att man stöter på skorpioner. Att det ens går att bo i tunnlarna i Las Vegas beror på att staden ligger i ett av landets torraste områden, vilket har gjort det möjligt för människor att utnyttja tunnlarna större delen av året. Att det sedan finns ett överflöd av resurser och pengar nära inpå har bidragit till att människor stannar i ett annars ganska ogästvänligt klimat. Men när regnet kommer spolas också de mest ihärdiga bort.
– Då måste man fly. Man får lämna det man inte behöver och dra så fort man kan.
Charlie ryser vid tanken. Det är inte ovanligt att vattnet kommer upp i hastigheter om 40 kilometer i timmen. Försöker man förflytta sig sveps man i väg. De brukar flytta upp alla tillhörigheter på träpallar när de förbereder för en storm. Annars flyter hela bohaget i väg. Även om allt står på pallarna kan det ändå spolas bort. Vattnet kan nå upp till nästan en meter i höjd. Och tunnlarna är fulla med bråte och stenar som flyter med. Under vintermånaderna är vattnet dessutom riktigt kallt. Då är bergen runtom Las Vegas snöbeklädda. Efter senaste stormen för några veckor sedan hittades flera döda människor som spolats ut ur tunnlarna.
– Vid sådana stormar är det inte säkert att stanna. Vi brukar flytta alla våra saker upp på den där tunnelbanken då, säger Charlie.
Han pekar mot cementväggen under motorvägsbron.
– Och så täcker vi den med plast. När stormen är över flyttar vi tillbaka, även om det finns vatten kvar i tunnlarna. Bara det inte regnar så är det okej här nere.
– När man väl hör regnet komma har man tio sekunder på sig att ta sig ut. Då är det ofta redan för sent.
Han har stor respekt för naturens krafter efter att en gång ha fastnat i tunneln under ett av de värsta ovädren.
– Det var riktigt otäckt. Jag satt vaken hela natten medan vattnet flödade förbi timme efter timme. Jag hade byggt upp sängen på pallarna och hade två tjocka madrasser ovanpå. Alla mina personliga saker låg i kundvagnar. Först såg jag kundvagnarna försvinna. Jag satt kvar på mina två madrasser, iklädd bara kalsonger och en t-shirt, det började rycka i madrasserna, som om de vore redo att ge med sig. Dörrar och andra gamla madrasser flög förbi. Det ryckte och slet.
Men som tur var höll sovplatsen stånd.
– Om inte Alberto hade gett mig ett par gympaskor och ett par jeans då hade jag inte haft en tråd att ha på mig.
Allt var borta. Men när man letar i de massiva dikena som finns utanför tunnlarna hittar man Charlies och många andras kläder utspridda och sönderslitna.
– Jag har sett mina saker försvinna ut ur tunneln minst fem gånger. Men jag går ner till containrarna utanför veckohyreslägenheterna. Där blir folk vräkta på lördagarna om de inte har råd att betala hyran, så då fylls containerkärlen på med massa nya kläder och andra bra saker att ha.
Tvätta kläderna gör vännerna i en stor tvättinrättning i närheten dit många hemlösa går för att tvätta. Men det händer att de tvättar för hand i en balja också. Fast då tar det längre tid att få kläderna torra då de inte vågar torka dem i solen. Om polisen skulle se det skulle det kunna medföra problem. Det gäller att hålla sig på god fot med dem.
”Jag hatar besök”
Stephen är 32 år och bor i granntunneln till det lilla kollektivet. Han har valt granntunneln just för att ingen vågar sig in i den. Hans tunnel är unken och alltid blöt och det luktar illa av mögel och smutsvatten. Det är lägre i taket och trots att jag bara sträcker mig 164 centimeter över marknivå måste jag gå nerböjd. Jag följer honom i decimeterdjupt vatten för att kunna nå hans krypin och precis före hans sovplats väjer jag undan huvudet för tre trådspinnande svarta änkor som verkar ha fångat något slags byte i sitt nät. Jag är hans första besök på mycket länge.
– Jag hatar besök, på det här sättet slipper jag nästan allt folk.
Han har bott i tunneln i tre år och har aldrig städat.
– Dessutom städar ju översvämningarna ut mitt skräp då och då, säger han.
Några hundra meter bort från tunnlarna bor Deborah Seeley, 37, i ett tält i diket. Hon vet att det bor folk i tunnlarna men har inte vågat sig ner än.
– Jag har hört att det kan vara mycket farligt att bo i tunnlarna, säger hon.
Hon har bara varit hemlös i några veckor och hoppas på att hitta ett jobb snart så hon kan ha råd med en egen lägenhet igen. Hon har ingen kontakt med sin familj och hennes två pojkar på sexton och nitton år bor i en annan stat, den ena hos sin far och den andra hos farföräldrarna medan de pluggar. De har ingen aning om att deras mor bor i ett tält med killen hon träffade för några veckor sedan.
– Det ironiska är att jag själv arbetade på en organisation som hjälpte hemlösa till för tre år sedan då jag blev uppsagd. Och nu bor jag här själv.
”Dit ska ni inte gå”
För tio år sedan bodde ett par i tunneln där Charlie, Alberto och Mike bor i dag. Det var den sommaren som en reporter, Matthew O’Brien, letade sig ner i tunnlarna för att följa en mördares spår. Han och en frilansreporter ville skriva om flyktvägen. Matthew hade då ännu ingen aning om att folk bodde i tunnlarna.
– Vi var chockade och rädda när vi hörde folk därnere. ”Är det någon där?”, ropade vi.
Det blev inte många intervjuer gjorda, snarare skrämdes tunnelfolket, uppskattningsvis nästan 1 400 personer på den tiden, uppskattar Matthew.
– Min kollega Josh hade en 46 centimeter lång kniv i handen och en trenchcoat. Jag hade en golfklubba för att kunna försvara mig. Sedan hade vi hårda arbetsplatshattar (hard hats) med lampor på.
Han skrev senare en bok om sina möten i tunnlarna.
Enligt Matthew O’Brien har ungefär 90 procent av dem som bor i tunnlarna något slags beroende. De är antingen drog- eller spelmissbrukare.
Charlie har både varit heroinmissbrukare och alkoholist.
– Jag kom till ett vägskäl. Jag insåg att jag antingen skulle dö, eller så var jag tvungen att sluta.
Han hade inga pengar att skriva in sig på en avvänjningsklinik och vägrade ta in på något hjälpcenter.
– Hade jag haft pengar att fortsätta mitt beroende hade jag nog varit död i dag.
Numera säger han sig dricka högst en öl i veckan. Han vill kunna vara produktiv i sitt arbete. Hasch röker han däremot. Alberto har aldrig provat några droger. Han hoppas att livet i tunneln inte ska få in honom på drogmissbruk. Han har dåliga erfarenheter av droger i familjen.
– Jag dricker knappt ens alkohol. Däremot röker jag cigaretter, säger han.
Innan jag går vidare, varnar de mig för att besöka vissa farliga tunnlar.
– Speciellt de under The Strip. Dit ska du inte gå i dag, ropar Charlie efter mig.
För Charlie och Alberto fortsätter vardagen i tunneln med lite snabbmat som Alberto hämtat. De är oroliga för Mike. I vanliga fall brukar Mike lyckas äta gratis näst intill alla dagar i veckan med hjälp av olika erbjudanden på olika casinon. Senaste dagarna har han inte orkat ta sig dit. Det kan röra sig om en svår lunginflammation. Och den här tiden på året har hjälporganisationen HELP of Southern Nevada, som brukar hjälpa tunnelfolket, ingen tid över. Resurserna går till att hjälpa fattiga fira säsongshögtiderna i stället. Charlie suckar. Ytterligare en dag i mörkret har kommit till sin ände.
– Jag hoppas livet har en mening. Att det finns en orsak att jag är här. Jag är 57 år och jag dör en långsam död här ute. Jag fortsätter här tills jag tynar bort.
Läs mer om tunnelfolket här!